Skrivkramp, känslostorm och OS-resan

En tre och en halv månads lång skrivkramp har nu släppt något. Det har varit många försök till att skriva några rader här, men det har varit allt annat än lätt. Vad skriver man när månader har passerat sedan senaste livstecknet? När säsongens stora mål är avklarat och det blev allt annat än vad man hoppats på? När det har varit en tid med känslor som sträckt sig över hela känsloregistret? När covid tillslut hinner ikapp en? Nåja, det är väl bara att börja någonstans tänker jag. Precamp i Italien.

Den 15 januari började OS-resan med precamp i Italienska alpbyn Livigno. Det ligger inklämt vid Schweiziska gränsen och är en fin dalgång. Jag har varit där en gång tidigare, sommaren 2014 på barmarksläger. Lika fint då som nu och ett fantastiskt väder med sol de allra flesta dagarna även om något kylslaget. Det var förvisso bara en försmak av vad som komma skall väderväg i Kina men med något varmare väder hade det varit helt magiskt. Under de 13 dagar vi var där hann vi med fin skidåkning, god mat och en och annan omgång Exploding Kittens.

I Livigno kändes kropp och knopp väldigt bra. Jag hade något riktigt bra intervallpass mot slutet av vistelsen och det kändes verkligen lovande inför OS. Formen kändes bra och tekniken bättre än någonsin i den klassiska stilen. Utöver träningen så var det en hel del information och möten, att resa till Kina och OS behövs extremt många papper fyllas i, så det var väldigt mycket att hålla koll på. Dessutom var det förstås väldigt mycket fokus på Corona och att undvika smittan som härjade.

Som sagt så stannade vi i Livigno i 13 dagar innan den långa resan mot Kina började. Jag tror att resan tog närmare 35 timmar från dörr till dörr, Livigno-Verona-Oslo-Peking-Zhangjiako. Buss från Livigno till Verona, därifrån charterflyg innan långflygningen över till Kina. Otroligt lyxigt då att få flyga buisness och kunna sova större delar av resan! Därefter återigen en bussresa från flygplatsen till OS-byn vi bodde i.

Den första tiden i Zhangjiako gick mest ut på att bekanta sig med OS-byn, tävlingsbanan, komma in i tidsomställningen och rutiner. Bussresan upp till stadion från OS-byn tog 15-20 minuter vilket inte är så långt. Men från rummet till bussen tog det ungefär 10 minuter att gå och att scanna ut sig. Hem tog det något liknande men lite mer tid gick åt för att ta sig in då det oftast blev kö vid säkerhetskontrollen. Stadion och tävlingsbanorna liknade ingenting jag sett tidigare. Rejäla stigningar och ett före jag aldrig någonsin tidigare stött på. Det kylslagna vädret vi blivit varnade om var ibland värre än jag föreställt men också mycket bättre ibland. Själva temperaturen var det inget fel på många dagar, men vinden – wow. Aldrig någonsin har jag varit med om en så kall vind som i Kina.

I vår OS-by fanns lite av allt, gym, spelrum av alla dess slag, tvättmaskiner i oändligt antal, frisör/nagelsalong, butiken med olika innehåll. Vi gjorde manikyr, snodde en cykel av amerikanarna och gjorde den till vår (men lämnade sen tillbaka den såklart) och spelade otroligt många omgångar chichago. Lyckades få färgstege och fyrtal i given under köpstoppet, så presterade bättre i kortspel än skidspår denna resan – tyvärr.

Frida och Johan med vår fina cykel. Tack USA för den!

Nu behöver vi pausvila, snart åter med en fortsättning! Då blir det bland annat skiathlon och tiden därefter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.