OS-debut

Den 5 februari gjorde jag min OS-debut, i en av mina favoritdistanser, skiathlon. En dag som jag längtat och drömt efter så länge. Men det blev allt annat än en rolig dag och långt ifrån vad jag trott. Det är klart att jag tyckte att OS skulle bli otroligt häftigt och stort, men känslorna överrumplade mig. Redan dagen innan tävlingen, efter presskonferensen, fällde jag en och annan tår av stolthet, att jag tagit mig hit. OS är så stort för så många, inte bara tävlande, hela världens idrottsevenemang och här är jag.

”OS är precis som vilken annan tävling som helst. Men känslorna om storheten av ett OS kom åt mig”

Jag gick nog in med den mentala bilden om att göra precis samma sak som varje tävling och att det inte spelar någon roll om det är OS eller Vårpoffen. OS är precis som vilken annan tävling som helst. Vilket jag fortfarande tycker är en bra inställning, men känslorna om storheten av ett OS kom åt mig. Förstå mig rätt men för oss tävlande så är det egentligen ingen skillnad med OS eller VC. Samma tävlande, samma ledare, vallare och regler. Men för alla runtikring, media och publik är det så mycket större. Det gjorde att jag hade svårt att hålla alla känslor och tankar i styr och det blev väldigt rörigt i skallen. Där och då kändes tävlingen så stor och jag blev helt plötsligt rädd för uppgiften. Jag blev nervös, otroligt nervös faktiskt och det hör ändå till ovanligheterna.

Själva loppet då? Det blev det tuffaste loppet jag genomfört i hela min karriär- både fysiskt och mentalt. Gick till start med spända och höga axlar, andningen högt upp och adrenalin vilket är en mindre bra kombination på hög höjd. Öppningsfarten kändes ändå helt okej första backen men redan i början av andra långa stigningen kändes farten ohanterlig. På hög höjd har man inte samma möjlighet att till återhämtning och gränsen är mer skör att passera är på lågland. När min gräns passerades sa kroppen verkligen ifrån. Det fanns ingenting jag kunde styra över längre. Det var liksom inte jobbigt åt andningen men musklerna var helt orörliga. Jag tror till och med att jag gick några gånger. Tänk den mentala smällen ändå, ett lopp som man kämpat för och så blir det så här. Det var verkligen tufft.

Såhär med lite distans till tävlingen har jag kunna analyserat den på ett mer rationellt sätt. Nervositeten innan start med tankar överallt, hög höjd och en för hög öppningsfart var ett recept som skulle ge en höghöjdssmäll som hette duga. Lägg där till valla som inte gjorde jobbet lättare och spår som blåst igen. Det gav många erfarenheter och lärdomar till framtiden. Learning by doing (tyvärr, får man väl säga).

Jag är såklart väldigt besviken över det loppet jag genomförde, men också att jag inte fick en chans till fler lopp. Formen hade som sagt känts väldigt bra den sista tiden på precamp och veckan innan tävling. Men så är det när det endast finns fyra platser på mästerskap och att tillhöra världens bästa damlag. Konkurrensen är stentuff men också den som driver oss framåt. Men jag måste också säga att jag verkligen är TACKSAM över detta lag. OS är någonting som påverkade oss alla på ett eller annat sätt tror jag. Men nog är vi bra allt ♡

Jag tror jag väljer att avsluta ännu ett inlägg här om tiden som gått. Väljer att inte skriva så mycket om resterande tiden av OS, men jag kan säga som så att den var väldigt tuff och krävande. Försöker istället ta vara på de positiva minnena från OS-resan. För vilken resa det varit.

Tack för allt stöd, i med och motgång! ♡

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.