Revansch och avslutande VC-tävlingar.

Att få komma hem från OS-äventyret var en otroligt skönt. Det var såklart en blandning av många olika känslor, besvikelse, lättnad, trötthet, glädje och en stor dos av revanschlust. Fick värdefulla dagar på hemmaplan för att ladda upp inför den avslutande delen av VC-säsongen. När jag åkte till Lahti var det med en känsla av nu ska jag visa dem och mig själv. Det jag presterade på OS var inte mitt rätta jag och nu skulle jag åter få en chans att visa det. Formen var fortsatt väldigt bra och jag kände mig redo att tävla igen och det med en kropp och ett huvud som var med på noterna.

Lahti blev nog säsongens bästa lopp för min del. Jag är så stolt och så glad över det loppet och som bonus så resulterade det i en 9:de plats. Vilken grej!

Resan gick sen vidare till Norge, Oslo och Holmenkollen. Det är min första klassiska tremil och Kollen är någonting alldeles extra. Publiken längs med banan är galen och det är bitvis ett mäktigt tryck. Jag är nöjd med mitt genomförande och det var ett roligt lopp. På dessa lopp får man också möjligheten till att byta skidor vilket är lite speciellt. Jag valde att byta efter ca 13 km men dessvärre hade jag lite för dåligt fäste på skidor som jag bytte till. Så det blev lite slit de sista kilometrarna och kramp i armarna. Men ändå en häftig upplevelse att få tävla på Holmenkollen med publik på plats. Dessutom med mamma och pappa hejandes från läktaren ♡



Världscupscirkusen skulle därefter få avslutas på hemmaplan i Falun. Det bjöds på tre tävlingar, klassisk sprint, 10 km skejt och stafetter i strålande sol och närmare 10 000 i publiken. Wow. Om Holmenkollen var mäktigt så var nog detta ännu mer otroligt. Vilket massivt stöd och tryck det var upp för mördarbacken alltså! Jag hade en ganska så trött kropp denna helg men det kändes som att publiken bar mig uppför backarna. Så häftigt!

Foto: Nordic Focus

Dessutom fick vi ännu ett kvitto på att vi är världens bästa damlag genom att för andra året i rad vinna nationscupen. Det var roligt att få ta emot bucklan tillsammans med Jonna och Johanna på hemmaplan i Falun inför en stor publik.

Jag, Jonna och Johanna

Därefter väntade SM-veckan i Piteå med fem roliga tävlingar. Dessvärre vaknade jag dagen innan avfärd upp med en kropp som inte var helt frisk. Väldigt snopet och så tråkigt att missa en chans till att sätta punkt på en väldigt fin säsong. Men kroppen behövde helt enkelt vila och återhämtning. Men jag är glad att jag i alla fall fick avsluta världscupssäsongen och slutligen hamna på en 17:de plats i distanscupen, trots några missade distanstävlingar.

I Sollefteå väntade Smart Energy Cup och en minitour som resulterade i en andraplats, vilket var överraskande efter sjukdomen, men förstås kul. Dessutom fick jag en väldigt fin utmärkelse från Expressen som ÅRETS GENOMBROTT, det kändes hedrande på något sätt!

Nu tänker jag ladda batterierna innan träningen inför nästa säsong drar igång!

OS-debut

Den 5 februari gjorde jag min OS-debut, i en av mina favoritdistanser, skiathlon. En dag som jag längtat och drömt efter så länge. Men det blev allt annat än en rolig dag och långt ifrån vad jag trott. Det är klart att jag tyckte att OS skulle bli otroligt häftigt och stort, men känslorna överrumplade mig. Redan dagen innan tävlingen, efter presskonferensen, fällde jag en och annan tår av stolthet, att jag tagit mig hit. OS är så stort för så många, inte bara tävlande, hela världens idrottsevenemang och här är jag.

”OS är precis som vilken annan tävling som helst. Men känslorna om storheten av ett OS kom åt mig”

Jag gick nog in med den mentala bilden om att göra precis samma sak som varje tävling och att det inte spelar någon roll om det är OS eller Vårpoffen. OS är precis som vilken annan tävling som helst. Vilket jag fortfarande tycker är en bra inställning, men känslorna om storheten av ett OS kom åt mig. Förstå mig rätt men för oss tävlande så är det egentligen ingen skillnad med OS eller VC. Samma tävlande, samma ledare, vallare och regler. Men för alla runtikring, media och publik är det så mycket större. Det gjorde att jag hade svårt att hålla alla känslor och tankar i styr och det blev väldigt rörigt i skallen. Där och då kändes tävlingen så stor och jag blev helt plötsligt rädd för uppgiften. Jag blev nervös, otroligt nervös faktiskt och det hör ändå till ovanligheterna.

Själva loppet då? Det blev det tuffaste loppet jag genomfört i hela min karriär- både fysiskt och mentalt. Gick till start med spända och höga axlar, andningen högt upp och adrenalin vilket är en mindre bra kombination på hög höjd. Öppningsfarten kändes ändå helt okej första backen men redan i början av andra långa stigningen kändes farten ohanterlig. På hög höjd har man inte samma möjlighet att till återhämtning och gränsen är mer skör att passera är på lågland. När min gräns passerades sa kroppen verkligen ifrån. Det fanns ingenting jag kunde styra över längre. Det var liksom inte jobbigt åt andningen men musklerna var helt orörliga. Jag tror till och med att jag gick några gånger. Tänk den mentala smällen ändå, ett lopp som man kämpat för och så blir det så här. Det var verkligen tufft.

Såhär med lite distans till tävlingen har jag kunna analyserat den på ett mer rationellt sätt. Nervositeten innan start med tankar överallt, hög höjd och en för hög öppningsfart var ett recept som skulle ge en höghöjdssmäll som hette duga. Lägg där till valla som inte gjorde jobbet lättare och spår som blåst igen. Det gav många erfarenheter och lärdomar till framtiden. Learning by doing (tyvärr, får man väl säga).

Jag är såklart väldigt besviken över det loppet jag genomförde, men också att jag inte fick en chans till fler lopp. Formen hade som sagt känts väldigt bra den sista tiden på precamp och veckan innan tävling. Men så är det när det endast finns fyra platser på mästerskap och att tillhöra världens bästa damlag. Konkurrensen är stentuff men också den som driver oss framåt. Men jag måste också säga att jag verkligen är TACKSAM över detta lag. OS är någonting som påverkade oss alla på ett eller annat sätt tror jag. Men nog är vi bra allt ♡

Jag tror jag väljer att avsluta ännu ett inlägg här om tiden som gått. Väljer att inte skriva så mycket om resterande tiden av OS, men jag kan säga som så att den var väldigt tuff och krävande. Försöker istället ta vara på de positiva minnena från OS-resan. För vilken resa det varit.

Tack för allt stöd, i med och motgång! ♡

Skrivkramp, känslostorm och OS-resan

En tre och en halv månads lång skrivkramp har nu släppt något. Det har varit många försök till att skriva några rader här, men det har varit allt annat än lätt. Vad skriver man när månader har passerat sedan senaste livstecknet? När säsongens stora mål är avklarat och det blev allt annat än vad man hoppats på? När det har varit en tid med känslor som sträckt sig över hela känsloregistret? När covid tillslut hinner ikapp en? Nåja, det är väl bara att börja någonstans tänker jag. Precamp i Italien.

Den 15 januari började OS-resan med precamp i Italienska alpbyn Livigno. Det ligger inklämt vid Schweiziska gränsen och är en fin dalgång. Jag har varit där en gång tidigare, sommaren 2014 på barmarksläger. Lika fint då som nu och ett fantastiskt väder med sol de allra flesta dagarna även om något kylslaget. Det var förvisso bara en försmak av vad som komma skall väderväg i Kina men med något varmare väder hade det varit helt magiskt. Under de 13 dagar vi var där hann vi med fin skidåkning, god mat och en och annan omgång Exploding Kittens.

I Livigno kändes kropp och knopp väldigt bra. Jag hade något riktigt bra intervallpass mot slutet av vistelsen och det kändes verkligen lovande inför OS. Formen kändes bra och tekniken bättre än någonsin i den klassiska stilen. Utöver träningen så var det en hel del information och möten, att resa till Kina och OS behövs extremt många papper fyllas i, så det var väldigt mycket att hålla koll på. Dessutom var det förstås väldigt mycket fokus på Corona och att undvika smittan som härjade.

Som sagt så stannade vi i Livigno i 13 dagar innan den långa resan mot Kina började. Jag tror att resan tog närmare 35 timmar från dörr till dörr, Livigno-Verona-Oslo-Peking-Zhangjiako. Buss från Livigno till Verona, därifrån charterflyg innan långflygningen över till Kina. Otroligt lyxigt då att få flyga buisness och kunna sova större delar av resan! Därefter återigen en bussresa från flygplatsen till OS-byn vi bodde i.

Den första tiden i Zhangjiako gick mest ut på att bekanta sig med OS-byn, tävlingsbanan, komma in i tidsomställningen och rutiner. Bussresan upp till stadion från OS-byn tog 15-20 minuter vilket inte är så långt. Men från rummet till bussen tog det ungefär 10 minuter att gå och att scanna ut sig. Hem tog det något liknande men lite mer tid gick åt för att ta sig in då det oftast blev kö vid säkerhetskontrollen. Stadion och tävlingsbanorna liknade ingenting jag sett tidigare. Rejäla stigningar och ett före jag aldrig någonsin tidigare stött på. Det kylslagna vädret vi blivit varnade om var ibland värre än jag föreställt men också mycket bättre ibland. Själva temperaturen var det inget fel på många dagar, men vinden – wow. Aldrig någonsin har jag varit med om en så kall vind som i Kina.

I vår OS-by fanns lite av allt, gym, spelrum av alla dess slag, tvättmaskiner i oändligt antal, frisör/nagelsalong, butiken med olika innehåll. Vi gjorde manikyr, snodde en cykel av amerikanarna och gjorde den till vår (men lämnade sen tillbaka den såklart) och spelade otroligt många omgångar chichago. Lyckades få färgstege och fyrtal i given under köpstoppet, så presterade bättre i kortspel än skidspår denna resan – tyvärr.

Frida och Johan med vår fina cykel. Tack USA för den!

Nu behöver vi pausvila, snart åter med en fortsättning! Då blir det bland annat skiathlon och tiden därefter.

Nytt år och träningsperiod

Förutom nyår har den senaste tiden har till största del bestått av träning, träning och åter träning. Jag har haft en period av mer mängdträning och det har varit välbehövligt. Den har främst bestått av lugna pass men några tuffare intervallinslag har jag förstås hunnit med. Passade också på att köra Daniel Karlssons Minne, en mindre kvällstävling, här hemma i Östersund vilket var roligt.

Nu ser jag framemot den perioden som ligger framför mig med lite mindre träning och lite mer energi. Två tävlingshelger väntar härnäst, Skandinaviska Cupen i Falun och Världscupen i Frankrike. Därefter bär det av till Italien för pre-camp för att acklimatisera sig till höjden och finslipa på den sista formen. Ser framför mig milslånga spår, strålande sol, god mat och cappuccino. Därifrån bär det sedan av till Peking och OS!

Som jag längtar.

Vill också önska er alla ett gott nytt år!

Biljett till OS i Peking

OS. Jag kan knappt förstå det. En OS-biljett. Som det står mitt namn på. Så många timmar jag tränat, drömt och fokuserat på detta. Och nu går drömmen i uppfyllelse!

Nu börjar en ny resa med ny målbild – från att försöka ta mig till OS till att övergå till formtoppning för OS.

NU KÖR VI! 

Moa i julig vintermiljö är glad över besked om OS.

Följ min OS-uppladdning på Instagram

I Kommande Event kommer jag lägga in uppkommande tävlingar.

GOD JUL!

Jag vill ta tillfället i akt att tacka för allt engagemang och samtidigt önska er alla en riktigt god jul! Jag befinner mig som sagt i Edsåsdalen för julfirande och träning. Träningen har gått bra och jag har verkligen njutit av fina omgivningar och långa spår. Det känns fint att få skapa egna jultraditioner tillsammans med Fredrik också. Skidåkning, slökolla på Kalle, god mat och viktigaste av allt; njuta av lugnet.

Jag hoppas att ni får en fridfull jul!

Edsåsdalen

Sedan igår befinner jag mig i Edsåsdalen tillsammans med Fredrik för julfirande och skidåkning. Här bor vi i en liten stuga på 40 kvadrat och har skidspåren just utanför dörren. Det känns fint med lite juluppehåll för att ladda batterierna inför resten av säsongen. Mysa, äta gott och njuta av fin skidåkning. Julen innebär oftast mycket träning för mig så med milslånga spår och en riktigt vintrig känsla är guld värt.

För andra året i rad firar vi jul helt själva på en fjällort långt ifrån våra familjer. Det är såklart tråkigt men just nu gäller det att ta det säkra före det osäkra. Baksidan av ens yrkesval men tack och lov för FaceTime! Vi gör det bästa av situationen och skapar våra egna julminnen.

Ändrade planer

Ibland blir det varken som man tänkt eller önskat. Jag är återigen hemma i Sverige, 10 dagar för tidigt. En kropp som var sliten efter tävlingarna i Lillehammer övergick sedan till en lättare förkylning och luftrör som inte var redo för varken träning eller tävling. Just nu känns det riktigt tråkigt, men det är samtidigt ingenting jag kan göra någonting åt. Nu är situationen som den är och då är det bara att göra det bästa utav den.

Från den ljusa sidan får jag några fler dagar hemma vilket känns fint när de annars är få. Nu ska jag kurera mig rejält så är jag snart tillbaka i spåret!

Världscupsinledningen

teamsprint Lillehammer

De två första världscupshelgerna är avklarade, först Ruka, Finland och nu senast Lillehammer, Norge. 

Ruka blev en väldigt kylslagen men rolig helg med två väldigt bra tävlingar för min del. 12:a på det klassiska loppet och min mest framskjutna placering någonsin. Hade ett fint utgångsläge till jaktstarten dagen efter med bara några få sekunder till de framförvarande. 10 km skejt är sedan länge en distans jag trivs väldigt bra med så jag såg fram emot söndagens lopp. Jag hade en bra dag och lyckades klättra några placeringar och slutade på en 8:de plats. Vad jag inte visste direkt efter mål var att jag dessutom hade tredje bästa sträcktid! 

Foto: Jesse Väänänen

Lillehammer bjöd också på fina tävlingar, 10 km skejt och stafett. Jag hade en okej dag i spåret men blev trots det 16:de vilket jag är nöjd med. Det var ett väldigt konstigt lopp där det var väldigt svårt att gå ifrån om man hamnade tillsammans med någon annan. Bitvis var det frustrerande då jag kände att ”det här går för långsamt just nu”.  

Fick sedan äran att ingå i stafettlaget tillsammans med Emma, Frida och Ebba där jag fick ta hand om sista sträckan. Både läskigt, roligt och spännande måste jag säga. Försökte förvalta det fina utgångsläge som tjejerna skapat och det räckte nästan hela vägen. Det blev otroligt rafflande mot slutet men Ryssland var ett strå starkare och knep förstaplatsen. Såklart vill vi alltid vinna men det känns ändå som att vi vann en andra plats

Under ”Kommande Event” hittar du nästa tävlingar där jag planerar delta.

teamsprint Lillehammer
211205 Moa Olsson, Emma Ribom, Frida Karlsson and Ebba Andersson of Sweden I after the Women’s Cross Country Skiing Relay 4×5,0 km during the FIS Cross-Country World Cup on December 5, 2021 in Lillehammer. Photo: Marius Simensen / BILDBYRÅN / COP 238 / MM0007

Mot Ruka!

Och där var premiären avklarad och säsongen 21/22 äntligen igång! Det har varit bra dagar här i Gällivare och skönt med en riktig vinterkänsla. Trots de få soltimmar som erbjuds här så har helgens tävlingar varit väldigt fina ljusglimtar. Jag tar med mig många positiva saker från helgen men också några lärdomar som är viktiga till kommande tävlingar.  

Så hur har det gått? Under lördagens klassiska 10 kilometer individuell start var bågen spänd och jag hade höga mål och förhoppningar inför tävlingen. Jag kunde absolut hålla nerverna i styr, men det var värre med viljan och ivern. I fotbollslaget kallades jag för Kalven och nu kan man absolut säga att denna kalv precis hade kosläpp. Teknik och tankar var lite all over the place. Men det kännetecknar väl också en säsongspremiär på ett sätt. Svårt att sätta utgångsfarten, ivern tar överhanden och tekniken hamnar åt sidan. Dessutom väldigt mycket övriga intryck med publik för första gången på länge.

Efter en väl offensiv öppning fick jag dra lite i handbromsen men kunde ändå knyta ihop säcken och slutligen bli 5:a. Jag är nöjd med resultatet men i själva genomförandet finns det många saker jag tar med mig som lärdomar. 

Anna Dyvik och Moa Olsson efter skidloppet över 10km klassisk stil den 20 november 2021 i Gällivare. Foto: Simon Hastegård / BILDBYRÅN /

För söndagens 10 kilometer skejt var jag betydligt mer lugn och fokuserad på att hålla mig till min plan. Jag ville justera vissa saker som jag inte var helt nöjd med på lördagen, bland annat utgångsfarten och att finna ett lugn i tekniken. Det är viktigt för mig att göra tekniskt rätt för att kunna åka vägvinnande. Under söndagen hade jag helt fantastiska skidor vilket, som alltid, är en fantastiskt känsla. Dessutom med en kropp och knopp som kunde och ville ta ut sig vilket räckte till en 3:e plats.

Så genom helgens resultat fick jag en biljett till världscupen i Ruka nu till helgen. Det känns otroligt roligt och det är verkligen någonting som jag siktat mot. Jag tar ingenting för givet och är därför så glad över premiärhelgens utfall. Tävlingarna kommer att sändas på kanal 6 och Viaplay, så häng med där och heja på mig!

För den intresserade finns resultatlistor här och om man vill kan man se loppen i efterhand här!

Moa Olsson jublar efter skidloppet över 10km fristil den 21 november 2021 i Gällivare. Foto: Simon Hastegård / BILDBYRÅN / kod SH /